2024-05-06

– När hatet kommer inifrån…

Kalle Kovács om det moderna fotbollshatet som fick Darwin Nunez att radera sina Liverpool-foton från Instagram.

Det finns så många klyschor om hur fotbollen är den viktigaste av alla oviktiga saker. Eller om man så vill – det minst viktiga av alla viktiga saker.

Jag delar Jürgen Klopps bild om vad fotboll är – 90 minuter borta från alla våra vardagsproblem. 90 minuter där vi faktiskt drar åt samma håll, oavsett vem man är och vad man vill och står för bortom puben eller arenan.

90 minuter är dock en lång tid och alla de minuter som matcherna adderat upp till har skapat ett speciellt band. Fotboll är samhörighet och mening för många – tre goa poäng att avsluta helgen med jämte personer man tycker mycket om. Men det finns de som fotboll tycks vara någonting helt annat för.

Jag hatar att vi är här igen.

Det har trots allt hunnit gå sex år sedan Loris Karius fick känna på supportrarnas kalla hand men än idag sitter raderna från Simon Banks krönika i Sportbladet som inristade i själ om hur varken medspelare eller supportrar tycktes visa sitt stöd för Loris Karius efter den där fasansfulla Champions League-finalen.

I stället väntade hot och till slut var det enda som fanns kvar att göra för honom att helt enkelt stänga ner sina konton i sociala medier.

Gränserna har förflyttats

Vi står inför en märklig ny fotbollsvärld som supportrar. De traditionella mediehusen behöver hålla hårt i sin publik, samtidigt som de behöver locka in nya tittare. I jakten har ett betydligt lösare språk blivit vardag och idag är det inte helt ovanligt att höra om Darwin Nunez som en professionell målsumpare eller Jürgen Klopp som en fjant.

Sedan har vi nya konstellationer i sociala medier som växer så det knakar. Vi är bortskämda där, i det stora hela. Jag upplever uppriktigt att Liverpool har några av de absolut skarpaste supporterkanalerna där ute som producerar fantastiska fotbollstimmar på daglig basis. Det har troligtvis aldrig funnits en bättre tid för supportrar av vår klubb att få komma sina idoler nära och att få den bästa analysen möjligt.

Tyvärr är det inte så det ser ut på alla håll, och sägas ska väl att det heller inte är perfekt hos oss.

I jakten på att sticka ut och få det där virala klippet har gränserna förflyttats. Idag räcker det inte med att tycka att en spelare som Mohamed Salah ska säljas – det ska helst lindas in i en mening som genomsyras av hat och gärna en jämförelse med annan spelare för att bredda hatet ännu lite till. Och när de vi följer uttrycker sig så… ja, varför skulle inte tittarna?

Omänsklig press att prestera

Det är naivt att tro att fotbollsspelare inte följer vad som sägs om de i sociala medier. De må leva i bubblor omgivna av människor som konstant bekräftar dem – men de lever inte avskilt.

Nyligen gick Marcus Rashford ut, än en gång, efter att fått nog av trakasserier från hans supportrar och frågan om huruvida spelare blivit för mjuka drog genast i gång. ”Tror du Roy Keane hade reagerat sådär? Eller Vidic?”.

Det är någonstans här jag tycker att vi alla går vilse – vi kan prata hur mycket vi vill om hur Daniel Agger armbågade Fernando Torres eller hur Jamie Carragher sparkade Nani så hårt på knäna att han började gråta.

Att det minsann var tuffa killar på planen förut som reste sig upp (förutom Nani då, blink-blink...) och gick vidare med sina liv och kom tillbaka starkare.

Darwin Nunez är 24 år. Att tro att hans liv på något sätt skulle gå att jämföra med valfri fotbollsexperts, oavsett om vi pratar socialt eller professionellt, är att ljuga för sig själv. Han är under en omänsklig press att prestera, enbart på grund av prissumman som hans förra klubb satte på honom. Någonting han har absolut noll med att göra.

Liverpool's Uruguayan striker Darwin Nunez warms up ahead of the English Premier League football match between Fulham and Liverpool at Craven Cottage...

Han hålls till en närmast omänsklig standard när det kommer till att vara i form – tiden där fotbollsspelare efter matchen gick och tog en öl är sedan länge förbi. Han har kastats in i en helt ny kultur där han, även om han skulle kunna kommunicera helt perfekt, omöjligt kan leva ett normalt liv.

Öppnar upp för stormar

Och så brinner hela hans sociala värld i hans ficka – oavsett om det är matchdag eller inte. Lägg därtill att han spelar i världens bästa liga och i ett lag där mål framåt är A och O. Det är ett under att inte fler unga atleter fullkomligt ballar ur av de omständigheter som de kastas in i.

Ibland blir fotbollen betydelselös och för mig blir den det när våra egna spelare inte känner vårt stöd. Alla är inte bra nog för Liverpool och värvningar måste få bli fel ibland.

Ingen trodde väl att Andy Robertson skulle bli bäst på sin position när han bara några år tidigare på sociala medier sökte extrajobb för att få livet att gå ihop – fotbollen är lika mycket den resan fotbollsspelare gör som de stordåd de är del av.

Den resan är vi dock alltmer rädda för. Du ska helst anlända som en etablera fotbollsspelare med gott om erfarenhet av såväl Premier League som Champions League, och du får helst inte vara för gammal. Eller för ung.

Jag förstår inte hur vi kan vara här igen där en spelare som bär våra färger och representerar vårt lag raderar allt som har med oss att göra i sociala medier.

En fotboll där man inte kan yttra en tanke på grund av rädslan att såra någon är inte någonting som någon vill se. Dessutom är den krassa verkligheten att fotbollsspelare idag är offentliga figurer på ett sätt som öppnar upp deras liv för ordentliga stormar. Men att se på den här situationen som att Darwin Nunez på något sätt skulle överreagera eller ”ha fel” är så väldigt, väldigt olyckligt.

Stöd i med- och motgång

Jag har skrivit om det här ämnet ett par gånger nu men det förvånar mig att vi så snabbt slänger med ”YNWA” i gamla spelares flöden som en gång svek oss.

Hur är det rimligt att så många av oss känner en sådan stark dragkraft till att skriva det till Philippe Coutinho men sådant motstånd mot att göra det mot spelare som faktiskt representerar oss och som vill representera oss?

Vi kan alla bättre än såhär – även alla som inte yttrade hot och hat mot Darwin Nunez i helgen.

Det är OK att tycka att han inte hör hemma i Liverpooltröjan, det är också helt OK att tycka att värvningen av honom var ett misstag. Någonstans måste vi dock bestämma oss om ”YNWA” ens betyder någonting när vi säger och skriver det till fotbollsspelare.

Om svaret är ja, då behöver de också stöd, i med- och motgång. De behöver förståelse och en känsla av att där de är och det de gör är rätt. För när hatet kommer inifrån, då finns tyvärr få alternativ kvar.

Jag hoppas att Darwin Nunez får springa ut på Anfields gräsmatta även nästa säsong och tysta alla hans kritiker. Jag är ju trots allt en utav dem.

Det är ju trots allt så att kritik mycket väl kan elda igång spelare och bli sina bästa jag. Men jag hade inte önskat den behandling som Darwin Nunez fått av medier och supportrar någon.